.

Sitter hemma i lägenheten. Sliten, sjuk och ynklig. Har varit hemma sen i torsdags men inte förrän nu känner jag att jag orkar och har tid att uppdatera här.

Senaste lumpenveckan har varit helt insane. Vi har haft våran första fältvecka. För er som inte vet vad fältvecka är kan man sammafatta det med följande punkter:

• 10 dagar ute i ingenstans i skogen
• maximalt 3 timmar, oftast mindre, sömn per natt
• så pissigt väder som möjligt, gärna hällregn 24-7
• ett tält som aldrig torkar, som läcker och luktar rök
• 4 par kalsonger, som ska räcka i 10 dagar. Ja, man får skavsår av att ha dom ut-och-in.
• konstant 4 lager kläder på dig, oavsett om det är 30 grader varmt eller hagelskur
• saltkristaller längs hela ryggen samt magen som sticker likt knivspetsar så fort kroppen gör minsta antydan till att svettas
• en AK5:a som aldrig får befinna sig mer än 1,25 meter ifrån din kroppshydda, oavsett om man ska bajsa eller bygga tält
• väldigt begränsad mattillgång, konstant hungerskänsla, tänk robinsonö
• 14-timmarspass på skjutbanan varje dag
• kamouflagefärg i ansiktet, munnen, öronen och håret
• och sist men inte minst, MARSCH!

Under en marsch har man 38kg packning på ryggen, en skyddsväst mot splitter, en stridsväst full med magasin, en stridshjälm inklädd i granris och ett par totalt oergonomiska kängor från 1984.

Efter tio dagar ute i fält var det dags för Foxtrot Delta att ge sig ut på sin första långmarsch. Sagt och gjort, packning på, kl 18.21 på tisdagkväll gav vi oss av från förläggningsplatsen där vi hade bott under veckan. Vi fick i uppdrag att ta oss till en plats 7 km bort. På vägen dit hade vi en fiende, i form av en blå pickup som befälen körde runt i, som absolut inte fick upptäcka oss. Om vi blev sedda var vi tvungna att ta oss tillbaka till utgångsplaten och börja om. En väg som egentligen skulle ta dryga timmen att gå med packningen tog nu runt 2,5 timmar.

Väl framme grät jag av lycka att äntligen få ta av ryggsäcken och lägga mig på marken och andas. Efter typ 3½ minuts vila fick vi en ny plats att ta oss till. En plats som ingen i gruppen hade varit vid tidigare vilket gjorde att vi gick vilse totalt. Vid det här laget var klockan runt 23 och det var dessutom kolsvart ute och vi hade ljud- & ljusdisciplin vilket innebär att man inte får prata eller använda ficklampa.

När vi äntligen tagit oss fram till rätt plats fick vi självklart en ny order. Sista sträckan var att ta sig tillbaka hem till kasern. 12 timmar efter det att vi startade marscherade vi in på livgardet till tonerna av battlefield. Känslan av att ha klarat det, att ha burit min packning själv hela vägen och inte dött under tiden var helt obeskrivbar. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv, trots att jag grät många stunder under tiden.

Nu sitter jag hemma på permission, är ledig fram till tisdagkväll då jag åker upp igen. Har haft familjemiddag i lägenheten, var jättemysigt och henke lagade topnotchmat med räkor. Igår var vi uppe i stenungsund hos hans mamma och käkade pizza och hälsade på henne litegrann, myspys! Idag har jag hängt med emelie, erica och min andra hälft, Johanna my love. Hur skönt som helst att få känna på livet i gamla innötta gängor. Har även hunnit med att hänga en dag med Mikael, lämna blod för första gången samt lite bankbuissness. Sånt man måste pilla med när man är hemma.

Imorgon bär det av till jobbet för inventering 06.00. Sovmorgon ur lumpenperspektiv men sjukt jobbigt ur permissionsperspektiv.

Mormor, jag tänker på dig ofta! Du måste ha det fruktansvärt jobbigt just nu, jag önskar att jag kunde vara hos dig. Vi ses på begravningen.