I min hjärna just nu;
Att jag aldrig kan ta mig i kragen. Nu borde jag känna tidspress nog för att börja plugga järnet inför provet. Men, det sjuka är att jag fortfarande känner mig lugn...
Jag och Fahlström var på Coop nyss, äntligen fick jag min påskäggschoklad:) Dagen är fulländad, men trots det känner jag mig lite sorgsen. Har sån fruktansvärd hemlängtan.
När man tänker efter, jag har förändrats så oerhört mycket under den tiden jag varit här. Även om jag har samma värderingar så är min psykiska stabilitet och förmåga betydligt mer vittgående nu än innan. Ofta så undervärderar jag mina prestationer här och tänker att jag alltid är lite sämre än alla andra. Vissa gånger är jag det, men långt ifrån alla. Vi har gått igenom så otroligt mycket tillsammans, saker som de flesta aldrig kommer få uppleva under sin tid i livet.
Att inte äta på tre dygn. Att inte sova på tre dygn. Att utmana sina största rädslor (höjdskräck för min del). Att åka hemifrån i 17 dagar, utan att kunna ringa hem. Att ständigt behöva topprestera och ge 110%, aldrig kunna slappna av och ha en dålig dag. Det är saker som jag gått igenom, som har påverkat mig och fått mig att tåla så mycket mer.
Ändå så har jag lika dåligt självförtroende idag som när jag i första klass stod längst fram i klassrummet och hade högläsning inför klassen om en myra som spelade fotboll. Lika liten och ynklig som jag kände mig då, är jag idag. Jag får komplimanger minst lika ofta som andra, jag har en underbar familj, de grymmaste vännerna och den finaste sambon man kan önska sig. Folk som jag vet älskar mig och beundrar mig, som tycker jag är ball för att jag gör det jag gör. Varför suger min hjärna inte åt sig sånt och bygger upp självkänslan i mig?
Jag och Fahlström var på Coop nyss, äntligen fick jag min påskäggschoklad:) Dagen är fulländad, men trots det känner jag mig lite sorgsen. Har sån fruktansvärd hemlängtan.
När man tänker efter, jag har förändrats så oerhört mycket under den tiden jag varit här. Även om jag har samma värderingar så är min psykiska stabilitet och förmåga betydligt mer vittgående nu än innan. Ofta så undervärderar jag mina prestationer här och tänker att jag alltid är lite sämre än alla andra. Vissa gånger är jag det, men långt ifrån alla. Vi har gått igenom så otroligt mycket tillsammans, saker som de flesta aldrig kommer få uppleva under sin tid i livet.
Att inte äta på tre dygn. Att inte sova på tre dygn. Att utmana sina största rädslor (höjdskräck för min del). Att åka hemifrån i 17 dagar, utan att kunna ringa hem. Att ständigt behöva topprestera och ge 110%, aldrig kunna slappna av och ha en dålig dag. Det är saker som jag gått igenom, som har påverkat mig och fått mig att tåla så mycket mer.
Ändå så har jag lika dåligt självförtroende idag som när jag i första klass stod längst fram i klassrummet och hade högläsning inför klassen om en myra som spelade fotboll. Lika liten och ynklig som jag kände mig då, är jag idag. Jag får komplimanger minst lika ofta som andra, jag har en underbar familj, de grymmaste vännerna och den finaste sambon man kan önska sig. Folk som jag vet älskar mig och beundrar mig, som tycker jag är ball för att jag gör det jag gör. Varför suger min hjärna inte åt sig sånt och bygger upp självkänslan i mig?
Kommentarer
Trackback
