.

En person som jag saknar och tänker på väldigt mycket. Jag var för liten för att uppskatta denna underbara människa när hon fortfarande bodde i huset bredvid. Jag har bara bra och fina minnen av henne. Det som gjorde störst intryck på mig var att jag aldrig någonsin såg eller hörde henne och farfar ens göra minsta antydan till att argumentera med varandra. Om mitt liv bara blir en tiondel likt deras är det mer än man kan önska om. Förhoppningsvis finns det en annan liten Ella inom en inte alltför avlägsen framtid.

Att klaga oproportionerligt mycket till vad som är befogat. Ibland känner jag att jag är sådan. Det är inte vem jag vill vara. Jag lever ju precis så som jag själv valt, det om något borde väl vara ett tecken på lycka, right? Rent generellt befinner jag mig i en bra del av mitt liv, om inte den bästa hittills? Jag är ju glad och mår bra, ska bara försöka förmedla den bilden till världen lite oftare...

                                                                  

                                                              Så, kärlek till allihopa inatt!