Tribute till lumpen
320 dagar har passerat. En till synes ganska kort period sett till en hel livstid, men i relation till vad man upplevt under dessa dagar kan de kännas betydligt längre.
Själv är jag ganska kluven. Nu sitter jag här på väg hem för sista gången, allt är över, kalaset är sut och nu väntar vardagen hemma. Det har gått så fort, samtidigt känns det som att jag levt ett helt liv i Sthlm.
Det främsta jag kommer ta med mig från lumpen är min personliga utvecklingskurva 09/10. Mentalt har jag förändrats något oerhört. Jag har testat de flesta av mina gränser både en och två gånger. Kanske inte alltid med så lyckat resultat men jag har ändå tagit mig igenom exakt samma prövningar som alla andra i min pluton.
Även om jag alltid varit sist på fystester och dylikt (och varit ganska knäckt över det många gånger) så har jag försökt att kämpa på och alltid göra mitt bästa. Det är inte alltid det har räckt till och det har varit tufft att tackla. Folk i min närhet som känner mig vet att självförtroende inte har varit en av mina starkaste egenskaper. I lumpen blir sådana brister ofta påtagliga och påfrestande.
En fin erfarenhet, och upptäckt, är hur annorlunda arbetsklimatet blir när man bara jobbar med killar. Så mycket enklare, smidigare och roligare. Knappast något jag räknade med när jag ryckte in. Jag har fått fyra riktigt nära vänner, som jag förmodligen aldrig träffat om det inte vore för lumpen. Ni vet vilka ni är ch jag förväntar mig att ni ringer så fort ni är inom en tiomilsradie från Göteborg, oavsett tid på dygnet.
Något jag kommer sakna är de ovanliga grejer vi fick göra som man med säkerhet inte kommer stöta på i vanliga livet. Till exempel kasta handgranater, dirigera korsningar i rusningstrafik, skjuta pistol och åka på NATOövningar. För mig är gräset nästan alltid grönare på andra sidan och det är många gånger jag klagat och bara velat åka hem, men faktum är att jag är väldigt tacksam för allt jag fått/tvingats gå igenom.
Det syns kanske inte på utsidan men det är stor skillnad på innan-lumpenAnna och efter-lumpenAnna.
När vi marscherade ut från K1 i eftermiddags grät jag som om jag precis hade sett slutet på Titanic. En del av mitt hjärta kommer alltid att förbli grön. Inte pga intresse för det militära, utan för att jag fått vara mig själv. Rakt av. Inga konstigheter. Om det är någon av er boys som läser det här, tack för att ni tagit hand om mig och låtit mig vara en naturlig del av gruppen. Jag är fortfarande lite förundrad över att jag aldrig blivit särbehandlad, men samtidigt väldigt glad över att så inte är fallet. Ni har visat att vilka motpoler som helst med bravur kan lösa vilka uppgifter som helst.
Om den här bloggen kommer finnas kvar imorgon är oklart. Kanske den byter skepnad, namn eller ämne.
Nu återstår bara för mig att jobba på whiskeyrösten genom att skrika muck, muCK, MUCK och känna mig som den lyckligaste pinglan i världen. Idag älskar jag livet.
421 Olausson, over and out.
Själv är jag ganska kluven. Nu sitter jag här på väg hem för sista gången, allt är över, kalaset är sut och nu väntar vardagen hemma. Det har gått så fort, samtidigt känns det som att jag levt ett helt liv i Sthlm.
Det främsta jag kommer ta med mig från lumpen är min personliga utvecklingskurva 09/10. Mentalt har jag förändrats något oerhört. Jag har testat de flesta av mina gränser både en och två gånger. Kanske inte alltid med så lyckat resultat men jag har ändå tagit mig igenom exakt samma prövningar som alla andra i min pluton.
Även om jag alltid varit sist på fystester och dylikt (och varit ganska knäckt över det många gånger) så har jag försökt att kämpa på och alltid göra mitt bästa. Det är inte alltid det har räckt till och det har varit tufft att tackla. Folk i min närhet som känner mig vet att självförtroende inte har varit en av mina starkaste egenskaper. I lumpen blir sådana brister ofta påtagliga och påfrestande.
En fin erfarenhet, och upptäckt, är hur annorlunda arbetsklimatet blir när man bara jobbar med killar. Så mycket enklare, smidigare och roligare. Knappast något jag räknade med när jag ryckte in. Jag har fått fyra riktigt nära vänner, som jag förmodligen aldrig träffat om det inte vore för lumpen. Ni vet vilka ni är ch jag förväntar mig att ni ringer så fort ni är inom en tiomilsradie från Göteborg, oavsett tid på dygnet.
Något jag kommer sakna är de ovanliga grejer vi fick göra som man med säkerhet inte kommer stöta på i vanliga livet. Till exempel kasta handgranater, dirigera korsningar i rusningstrafik, skjuta pistol och åka på NATOövningar. För mig är gräset nästan alltid grönare på andra sidan och det är många gånger jag klagat och bara velat åka hem, men faktum är att jag är väldigt tacksam för allt jag fått/tvingats gå igenom.
Det syns kanske inte på utsidan men det är stor skillnad på innan-lumpenAnna och efter-lumpenAnna.
När vi marscherade ut från K1 i eftermiddags grät jag som om jag precis hade sett slutet på Titanic. En del av mitt hjärta kommer alltid att förbli grön. Inte pga intresse för det militära, utan för att jag fått vara mig själv. Rakt av. Inga konstigheter. Om det är någon av er boys som läser det här, tack för att ni tagit hand om mig och låtit mig vara en naturlig del av gruppen. Jag är fortfarande lite förundrad över att jag aldrig blivit särbehandlad, men samtidigt väldigt glad över att så inte är fallet. Ni har visat att vilka motpoler som helst med bravur kan lösa vilka uppgifter som helst.
Om den här bloggen kommer finnas kvar imorgon är oklart. Kanske den byter skepnad, namn eller ämne.
Nu återstår bara för mig att jobba på whiskeyrösten genom att skrika muck, muCK, MUCK och känna mig som den lyckligaste pinglan i världen. Idag älskar jag livet.
421 Olausson, over and out.
Kommentarer
Trackback
